I februari 1903 bildades Stiftelsen för Pauvres Honteux i Östersund. Namnet är franskt och översätts i lexikon med ”stolt men fattig”. Stiftelsen skulle hjälpa fattiga änkor och döttrar till ämbetsmanna- och borgarklassen. Stiftelsens ekonomi byggdes upp genom anordnandet av basarer, konserter, privata donationer och gåvor.
Många av borgarklassens änkor saknade pension och ogifta kvinnor försörjdes av släktingar. Kvinnor som haft ett arbete hade ingen pension och hänvisades till fattigvården. Folkpension hade ej införts.
Vid Stiftelsens bildande hade staden drygt sjutusen invånare. Järnvägen byggdes och invigdes i Östersund 1879. Det blev då ett uppsving för näringslivet och staden expanderade snabbt och befolkningen nära nog tredubblades under en tjugofemårsperiod.
Med stadens expansion följde en ökning av de sociala problemen. Fattigvården hade begränsade resurser. 1893 invigdes nybyggda fattiggården Björkbacka. Här intogs fattiga och bostadslösa, såväl gamla som barn. Fattiggården var ett boende med mycket låg status och stränga regler. Ibland tvingades man inom de borgerliga grupperna söka hjälp men det var inte i första hand till den kommunala fattigvården man vände sig.
1925 beslöt Stiftelsen att anpassa stadgarna till den rådande samhällsutvecklingen. Paragrafen gällande målgruppen för Stiftelsens verksamhet ändrades att gälla alla behövande kvinnor i Östersund med bidrag till uppehälle och/eller bostad i Stiftelsens dåvarande fastigheter. Idag äger Stiftelsen inga fastigheter.